Berättelse från Sani....
"En lyckad men misslyckad söktävling".

En kall vacker morgon,  13/9, skulle Sani, Bosse o jag till Karlsborg för att göra ett nytt försök att bli uppflyttade till elit-klassen i spår.
Klart väder, frost i gräset på planen, glada människor och hundar, nervositet i luften och spänning i magen.

Försöka att vara ”cool” med hunden, han får ju inte bli nervös också.

 Börja med platsläggningen så klart.
Det tycker jag man kan ta senare, men det är vanligast att det sker först av någon underlig anledning.
Sani tyckte det var spännande med frosten när jag provtränade före allvaret, han slickade på det roliga vita.
Naturligtvis blev jag orolig att han skulle göra det på platsliggnigen också.
(Min oro är förklarlig – min förre hane var ofta galen på detta moment – kunde SKRIKA, sätta sig, komma eller ligga still – jag visste aldrig förrän efteråt vad som skulle ske. Det enda jag var säker på var att han inte skulle gå till någon annan hund.)

MEN DENNE duktiga hund – han låg lugnt, kikade mot skytten när det small men tog det piano. – Lättad matte!

 Sen skulle vi göra lydnaden. 
I god tid rastning,uppvärmning och sen väntan på vår tur.
Jag provkröp honom – han kan vara mycket slarvig när det är blött – jag fick tala om för honom att rumpan ska vara låg, sedan var det dags för oss.

 Började med fritt följ, jag tyckte det gick bra och berömde min hund när det var klart.
Betyget tittar jag inte på under lydnaden, jag vill inte påverkas av dem.
Sedan rullade det på med de olika momenten, jag tyckte han gjorde dem riktigt hyfsat och var nöjd. De borde ha betyg 8 i snitt och klart för uppflyttning.

 Efteråt talade en medtävlande om att jag nog hade ca 234 poäng. Det hade räckt med 196. Vi ledde klart!

Efter lydnaden skulle vi ut på spåren och därefter uppletet.

 Kalasväder för spåret, svalt o sol. Kan det vara bättre att vara ute då.

Min lille gris brukar vara fantastisk på spårupptagen, kolla mycket noga åt båda hållen och sedan ge sig iväg åt rätt håll. Så dock inte denna gång, nähädå!
Kolla noggrant  när han hittade spåret, det gjorde han, valde ett håll och jag var övertygad om att det var rätt.
-” Tillbaka till rutan”
-är ett uttryck jag inte gillar, men nog kom det, jahadå!
Bara vända hunden och fortsätta åt andra hållet.
Vi drog iväg i fin skog, hittade pinnar så det stod härliga till, kattmatsbelöning vid varje och snabbt iväg igen.
Efter 5-e pinnen blev det ett flertal markförändringar och tempot drogs ner.
Sani är ingen snabbspårare ens i början.
Det blev lite besvärligare för honom att hitta rätt, hans unga huvud blev trött och jag fick vattna honom tre gånger.
Vi skulle över en skogsväg och hamnade bland lite sopor.
Det tog extra tid att komma därifrån men det gick.
Glädjen var stor när vi hittade pinne 7.
Bara slutet kvar.

 Hans näsa blev högre och han var riktigt trött.
Vi kom till en stig som det visade sig att vi skulle snedda över men han tog den rakt fram.
Jag såg vår bil och förstod att slutet var nära.

Vid nästa skogsväg vinklade han vänster (bilen stod till höger en bit bort) och jag följde efter. Vi hamnade i upptagsrutan igen och det var ju klart fel.
Vända, leta efter spåret och slutet.
Där höll vi på ett tag tills vi hittade pinnen till höger om stigen  vi gått på – ca 5 meter!!  
5 minuter för lång tid, 5 meter från uppflyttning, tack o adjö, åk hem!
Får ej fortsätta idag!

 Sani fick i alla fall vederbörligt beröm med sin älskade lekis, han hade gjort ett bra jobb. Inte hans fel att han inte orkade. Ej tränad tillräckligt på långspår.

Men hans matte var moloken, när det hade gått så bra och sluta i platt fall så.
Men sånt är det.
Vi får komma igen till våren, nu är det långspårsträning och sökträning som gäller!! 

Ingrid